voltigeskoj

Jag älskar Falun, men jag är glad att vi inte har så långt att åka varje gång. Klockan stod på 04.45 och det var lite för sent.. 

Planen var att Crux, Cassiopeia och några individuella skulle tävla. Tyvärr blev Caramba halt bara dagar innan tävlingen, så Cassiopeia tog med sig GG istället och tävlade individuellt på honom. Frasse gick också med några individuella. Bl a lånade vi ut honom till Kajsa från Markaryd som kom upp och VM-kvalade på honom. Det kunde man ju inte tro att vår lilla Frasse skulle vara med om. Men väldigt kul såklart. :)

Crux startade på Cato. Dagen till ära var han faktiskt den som var snällast att lasta på morgonen. (Hemresan är en annan historia) 

Vi fattade inte riktigt vad som hände när vi värmde upp till grunden, för helt plötsligt var tiden borta och vi hann inte stretcha eller köra på trähäst. Men det gick helt okej ändå. Cato tittade en del på svenska flaggan som satt på en vägg inne på tävlingsbanan. Det gjorde att han gick bra större delen av volten. :p 

Inför küren hade vi bättre med tid, men det är svårt att som lag köra efter individuella. Det blir väldigt kort tid på uppvärmningsvolten, vilket blir knepigt när hela laget ska hinna köra. Och Cato var inte så sugen på att köra utanför ridhuset då han helt plötsligt blev själv. 

När vi kom in i ridhuset var Cato lite stressad och så var det väldigt hög musik. Uppvärmningen på häst resulterade i två avramlingar. Härlig känsla precis innan man ska in på banan! I kombination med att det var fruktansvärt varmt så kände man sig inte direkt på topp. Men vi lyckades ändå bita ihop ganska bra. Allt tog för lång tid så vi hann knappt köra sista blocket. Vilket kanske var lika så bra eftersom jag är totalt värdelös på att stå och lyfta i handtagen när gjorden är sned. Trist när det inte syns utan bara känns som att ena foten är en halvmeter högre upp. :p 

Jag och Joanna lyckades också med konststycket att hamna framför linan båda två, mitt i küren. Cato gick in lite när Joanna gick av så hon kom framför linan vilket resulterade i att jag, som var på väg fram, också sprang över den. Vid sådana tillfällen är Cato otroligt snäll. Han bara fortsatte galoppera trots ryck i munnen och flaxande voltigörer. 

När vi skulle hem tog det kanske en timme att lasta. Det är kul nästan jämt!